Har du läst den här?

Har du läst den här? frågar en elev och pekar på en av böckerna i min hylla på jobbet.

Nä, måste jag erkänna.

För just den boken har jag faktiskt inte läst, trots att alla andra böcker i hyllan är lästa både en och flera gånger.

Gör det! Den är jättebra, säger hon och ler så där så att hela ansiktet lyser upp.

Så jag lägger ner boken i väskan när jag ska gå hem. För får man ett lästips av en elev ska man så klart ta det. Börjar läsa på bussen, fortsätter en stund på kvällen, avslutar nästa morgon på bussen tillbaka till jobbet.

Boken är Therese Lindgrens Ibland mår jag inte så bra. En bok om psykisk ohälsa som kombinerar egna erfarenheter och tankar med fakta och "checklistor". Boken är tunn, kapitlen korta och luftiga. Fakta presenteras i rutor som kan läsas separat, i kombination med texten eller inte alls.

Man får veta mer om Lindgren, hennes youtubekanal och karriär. De under-ytan-kunskaperna är inte så spännande för mig, som är helt ointresserad av youtubers och influencers. Som inte för mitt liv kan begripa hur ett enkelt inlägg på Instagram kan gillas av 77 000 personer. Eller hur ett sushitest på Youtube kan få 450 000 visningar. Informationen i faktarutorna har jag också koll på. Däremot lär boken mig två saker - dels vad youtubeformatet faktiskt har som gör att det fungerar för hjärnor med koncentrationsvariationer och dels hur man konkret kan jobba med text för att närma sig det formatet. Inte för att det är ett format som jag direkt strävar mot, men för att fler och fler människor har svårt att ta ta till sig det som är långt och komplext. 

Tänker att allt det där hänger ihop. Den eskalerande psykiska ohälsan bland unga. Fascinationen inför det korta snabba ytliga. Oförmågan att koncentrera sig mer än korta intensiva stunder i taget. Det reservationslösa. 

Tänker också på skillnaden mot min egen generation. Mot ilskan, hatet mot allt kommersiellt och allt vi upplevde som oäkta. Mot fascinationen för det otillgängliga, svåra och tunga. Mot alla timmar med bara musik. Eller en tjock bok. Mot drivkraften att lära sig så mycket som möjligt för att kunna diskutera och argumentera utan att verka dum. Mot det misstänksamma, kritiska.

Jag skriver till eleven att jag har läst boken, hon skickar ett hjärta tillbaka.

Så klart är jag fortfarande mer bekväm med mitt gamla sätt att tänka och vara, men världen och människor förändras konstant och min komfortzon skulle mest vara jobbig och i vägen idag. Om jag inte envist utmanat den stund för stund, år för år, hade jag fortfarande mentalt varit en arg introvert jag-gör-ändå-som-jag-vill-tonåring. Jag hade absolut inte läst en bok eller sett ett klipp av en person som jag uppfattade som en ytlig entreprenör, inte stått i 90 minuter och exakt följt en 20-årig capos minsta vink, skrikit mig hes när en fotboll hittar in i rätt mål, inte med ogrumlad glädje mött årskull efter årskull med gymnasieettor, inte med full energi följt med i deras upp-och-nergångar fram till studenten, absolut inte skickat ett hjärta till en lärare eller ens brytt mig om att rekommendera en bok som jag själv tyckte om till honom/henne.

Världen blir inte sämre eller bättre, den blir bara annorlunda. Att förhålla sig till det är nödvändigt för att uppfatta den som begriplig och hanterbar, men också för att själv fortsätta utvecklas som människa.

Igår lyste förresten solen över ett nästan ofattbart bra Bajen. Bara att njuta. Reservationslöst.