Den förste

Just nu skriver jag om ett kollektiv. En grupp som slutar att fungera och prestera. Oavsett i vilket sammanhang det händer är den psykologiska processen intressant - hur kan en grupp plötsligt fungera sämre än vad som skulle vara möjligt utifrån de enskilda medlemmarnas respektive förmåga. Mitt kollektiv innehåller minst tjugo olika personer, vissa mer centrala än andra, en del i stort sett osynliga. Jag prova ett experiment för att ge så många av dem som möjligt så mycket liv som möjligt genom att presentera dem en och en, och ställa frågor som har dykt upp under skrivandets gång. Om någon har idéer och förslag på svar så är det bara roligt, annars är det ett sätt att bearbeta de olika karaktärerna och deras personligheter.

Här är den förste - den ärrade, stabile, den med vargögon och stort hjärta. Den som kanske skelar lite, ser jag nu, och den som tar ett så stort ansvar för resten av gruppen att det hämmar honom själv. Den som börjar bli lite för gammal för det han håller på med, inte lika snabb som tidigare, inte lika stark.

Jag undrar fortfarande vad som kommer att hända med honom i takt med att gruppen fungerar allt sämre ... Om han kommer att hålla i, bita ihop, motivera, orka mer än han själv tror är möjligt. Eller om han kommer att tappa taget, ge upp, söka sig till sin familj och sina andra drömmar, de som kommer när allt känns meningslöst. Än så länge tvivlar han mycket, men är envis och lojal.

Och ifall han släpper taget, hur kommer det i så fall att påverka de andra? Ger det utrymme för andra att kliva fram och vända situationen, eller innebär det slutet för alla? Och om han fortsätter att kämpa på - blir han kanske helt ensam kvar?

  2489 Träffar

Många sista

Det har varit många "sista" de senaste veckorna, ja egentligen hela det senaste halvåret. Sedan jag fick veta att jobbet skulle avvecklas och jag fick uppsägningsbeskedet i handen har det varit sista dansföreställningen, sista resan, sista gemensamma redovisningen, sista studentklassen som jag har följt i tre år, sista Macbeth, sista avslutningen, sista talet till mina elever, sista dagen på gamla invanda arbetsplatsen med välkända kollegor. I torsdags deletade jag allt på mitt konto på jobbdatorn, tömde telefonen på nummer och meddelanden, slängde, strimlade och brände flera säckar med papper och pärmar, lämnade in nycklarna ( "plitknippan", som en vän kallade den ), stängde dörren till 18 år av mitt liv.

Igår var jag med och sa hej då till Söderstadion, som ska rivas efter 46 år. Det var fullsatt, grönvitt, högljutt och kärleksfullt, och Tele2 Arena som ligger som ett gigantiskt stålblänkande fågelbo bakom Globen kändes ännu inte alls som "hemma".

Det sista blir alltid mer bitterljuvt när man vet om att det är det sista - när man kan skapa ritualer, säga farväl, visa vad det som försvinner ändå har betytt för en. Självklart är gränsen hårfin mellan överdriven, förändringsfientlig romantik och behovet av att göra ett värdigt avslut. På jobbet var det bråttom ut, dörren smällde igen bakom mig innan jag ens var medveten om att jag hade gått därifrån för gott, på Söderstadion var det öppet hus, tyst minut, nedläggning av blommor, tifo med alla legender från klubbens historia, allsång. Det handlade kanske inte så mycket om själva stadion i sig, utan om alla minnen och all stämning som spelare och supportrar förknippar med den. Personliga och gemensamma.

De senaste veckorna har också innehållit andra "sista", egentligen inte nära mig själv, men tillräckligt i närheten för att påminna om alla de "sista" som man inte är medveten om förrän de redan är ett faktum. Människor som plötsligt bara inte kommer hem efter en helt vanlig dag, människor vars liv förändrats på en hundradels sekund. Ibland har det sista varit helt utan förvarning, utan möjlighet att visa uppskattning eller säga hej då. Människor som man inser att man aldrig kommer att träffa igen, människor som man kanske aldrig riktigt fick chansen att lära känna.

Det måste finnas slut för att annat ska kunna börja, så är det i livet. Just idag är jag stark kommer att fylla även nya arenan, Oh ah Kennedy kommer att sjungas efter många fler mål, nya generationer kommer att bygga minnen mellan nya väggar, med en ny plan i centrum.

Fortsätt läs mer
  2338 Träffar

vad betyder det att jag bor kvar här?

Den tredje juli kommer jag att vara i Almedalen och delta i ett panelsamtal om kulturskapares villkor ur ett regionalt perspektiv.

När jag själv började skriva professionellt för tio år sedan så var det regionala och lokala perspektivet långt borta. Mitt förlag fanns i Stockholm, de litterära arenorna och sammanhangen fanns i Stockholm, marknadsföringen skedde från Stockholm. Det var egentligen bara min fysiska kropp som befann sig i Linköping, vilket visserligen också ledde till ett intresse från lokal media, lokala skolor, bibliotek och andra kulturaktörer. Förutsättningarna för mitt författarskap fanns ändå på ett nationellt plan och utgick från huvudstaden, och jag hade inga regionala förväntningar överhuvudtaget. Idag ser branschen delvis lite annorlunda ut och är inte lika centraliserad som då, är man till exempel en författare som väljer att ge ut, distribuera och marknadsföra sina böcker själv blir närområden en mycket viktigare plattform för verksamheten.

Första gången jag fördjupade mig i regionens betydelse för min och andras roll som författare var inför en annan paneldebatt, i september förra året. Då insåg jag snabbt att skrivandet som konstform var marginaliserat både i den regionala kulturplanen och rent praktiskt.

Fram till idag har jag hunnit sätta mig in i och fundera en hel del över de här frågorna, och jag har även bjudits in i flera sammanhang för att bidra med kunskaper och erfarenheter, men också för att påverka arbetet framåt. I det regionala rådet för yrkesverksamma kulturutövare samarbetar jag just nu med kollegor som representerar områdena bild/form, scen, musik och film, och för många av dem finns konkreta mål och krav som kan kopplas till regionen och kommunerna - enprocentsregeln och utställningsersättning för bild- och formkonstnärer, upphandling av scenkonst, framförande av lokala tonsättares verk, resurscentrum för film, men inom ordområdet finns inte så många praktiska krav att ställa. Det är klart att om jag fick önska helt fritt skulle jag gärna vilja ha regionala arbetsstipendier som verksamma inom ordområdet kunde söka för att få ekonomiska förutsättningar att fokusera på skrivandet, mötesplatser och forum för författare och översättare, satsningar på återväxten i form av olika projekt för unga skribenter, ett tydligt synliggörande av de verksamma inom området, fristadsverksamhet, internationella utbyten ... Ja, listan kan göras hur lång som helst, även om väldigt lite på den känns troligt eller ens möjligt.

Egentligen tror jag att alltihop leder fram till en enda relevant fråga: Vad betyder det för regionen att ha verksamma kulturutövare? Denna fråga leder in sin tur vidare till ett antal andra: Är det överhuvudtaget viktigt med ett regionalt och lokalt levande konst- och kulturliv? Är det värt att satsa lite extra för att göra en region t ex "författarvänlig"? Är man som region beredd att starta en dialog och lyssna på det som sägs för att värna om det mervärde som ett rikt kulturliv ändå ger?

Fortsätt läs mer
  2484 Träffar

Det brinner och har brunnit

Det har brunnit, och det brinner. I Husby. I Rinkeby. I Tensta. I Örebro. Rutor krossas, stenar kastas. Kravallerna sprider sig till nya platser, mattas av på andra. I takt med att oroligheterna ökar ställs debattörer och politiker mot varandra. Teorier om orsaker och utlösande faktorer, rykten, idéer om lösningar. Åsikter och känslor. Bilder på svartklädda maskerade män och kravallutrustade poliser i silhuett mot flammande eld.

I förrgår hamnade jag i ett samtal med en tjugoårig kille som just hade sett hela HBO-serien The Wire, och när vi började diskutera handlingen och de olika karaktärerna så kom jag också ihåg att hela förtrollningen med The Wire låg i komplexiteten. The Wire skrevs och producerades 2002-08, utspelar sig i Baltimore, och utgår i första säsongen från polisens kamp mot knarklangande gäng. Serien visar hela näringskedjan i samhället, från borgmästaren, via politikerna och representanterna för media, polisen, rättsväsendet i övrigt, de vanliga människorna, de kriminella som lyckas och de som misslyckas, de unga som växer upp i områden där de inte har några direkta val inför framtiden, offren som ingen ser och ingen bryr sig om. Och inom varje gruppering igen finns nya lager av svåröverskådliga faktorer som gör att ingen person är ond eller god, ingen gör helt rätt eller fel. Det som är tänkt att vara rätt kan lika gärna gå fel, det som är rätt för en person kan bli fel för en annan. I den rundmålning av samhället som görs i serien spelar Baltimore som stad en stor roll, liksom det faktum att många berättare i det gigantiska persongalleriet tillåts få tydliga röster och spegla det som händer ur sina olika perspektiv. Kampen mellan klasserna, mellan de som har makt och de som helt saknar inflytande, skildringen av de politiska strukturerna som helhet och de personliga drivkrafterna, men också svagheterna, för handlingen framåt. Inte mot enkla avslut, utan mer mot en insikt som är svårare att hantera just för att den är så mångfacetterad.

Samtalet om The Wire påminde mig om det som jag egentligen alltid har varit övertygad om, men som är lätt att tappa bort när man har ett problem precis framför sig. Ska man hitta lösningar måste man försöka se och acceptera komplexiteten i det som händer. Verkligheten är en tät väv av övergripande strukturer, utlösande eller hämmande faktorer, personliga tankar, känslor och val, och just komplexiteten har jag saknat i många av de slagordsdebatter som har hållits den senaste veckan. Det är lätt att göra poänger på någon slags floskelfäktning där utanförskap ställs mot ordning och reda, unga mot vuxna, rättfärdigt uppror mot meningslös förstörelse, men det blir knappast trovärdigt eller konstruktivt.

Det sägs att David Simon, som tillsammans med Ed Burns skapade, skrev och producerade The Wire, bland annat har kallat serien för ”en grekisk tragedi för det nya millenniet”. I det som just nu händer och har hänt i Sverige idag finns samma möjligheter till en historia som både kan fånga sin egen tidsanda med de drivkrafter som finns här och nu, ett brett persongalleri och djupt allmänmänskliga förhållanden. Tyvärr är det nog inte min historia att skriva, även om jag verkligen skulle vilja.

  2364 Träffar

Hen och den och andra ord

Ett levande språk förändras och utvecklas alltid. Det har en stor variation och ser ut på olika sätt bland olika människor och i olika situationer. Att det egna språket verkligen är levande är viktigt för de allra flesta, samtidigt som just utveckling och förändring kan väcka starka känslor.

I dagens lokaltidning blir jag påmind om just det när jag läser en upprörd insändare om ordet hen och "den ( röda ) kultureliten" som vill locka människor att använda detta könsneutrala pronomen och kanske till och med "värre saker" än så.

Jag har svårt för att förstå hur ett ord, vars syfte just är att vara neutralt, kan väcka så mycket ilska och oro. Varför det ska vara ett problem att vi har ytterligare ett ord, i detta fall ett könsneutralt pronomen, att välja på? Eller varför det ska vara ett problem för gemene man att det finns personer som inte vill räkna sig som män eller kvinnor?

Ett argument för att inte använda hen, som insändarskribenten tog upp både i inledning och avslutningen, är att ordet betyder höna på engelska. Ord som "fart" och "slut" betyder till exempel också helt andra saker på engelska än på svenska utan att det hindrar oss från att använda dem ändå.

Jag ser ingen anledning att använda hen när man vet att det är en han eller hon man skriver eller pratar om, men som alternativ till "den" när man ska benämna en person vars kön man inte vet eller vars kön inte är relevant i sammanhanget, eller som en benämning av en person som själv inte vill definiera sig som man eller kvinna, begriper jag inte den känslomässiga laddningen över huvudtaget.

Fortsätt läs mer
  2425 Träffar

Right now - ha! ha!

I mitt eget liv är sambandet mellan litteratur och musik självklart. Jag har alltid varit en hängiven läsare, men musiken hade en avgörande betydelse för mitt skrivande. Rytmen, intensiteten, attityden och lekfullheten i framför allt punken befriade hela mitt språk.

Right now - ha! ha!

I am an anti-Christ
I am an anarchist,
Don't know what I want
But I know how to get it.
I wanna destroy the passer by
'Cos I wanna be anarchy

Sju korta rader som ger en exakt bild av ett helt samhällsfenomen, och som lika exakt skulle kunna fånga unga gränslösa människor idag och i framtiden. Sex Pistols är inte alls kända som musiklyriska genier, men för att provocera måste man väcka känslor, och för att väcka känslor måste man uttrycka sig på ett sätt som ger ett direkt intryck.

De musiktexter som påverkade mitt 16-åriga jag mest och var mest inspirerande var Dead Kennedys. De beskrev ett samhälle som var mer främmande för mig än det brittiska, och det tvingade mig i sin tur att erövra nya referenser - politiska, sociala och kulturella. 1982, många år innan bokstavsdiagnoser på barn började bli allt mer vanliga, gav de mig till exempel en bild som jag fortfarande påminner mig om titt som tätt för att balansera utifrån-upplevelsen i mötet med framför allt unga hyperaktiva:

Fortsätt läs mer
  2563 Träffar

introverta behov

Nu för tiden går jag ganska sällan till biblioteket. Inte för att jag läser mindre än förr, utan för att jag inte tar mig den tiden, för att jag istället köper skönlitteratur på nätet och för att den mesta information jag behöver finns en snabb googling bort.

Jag tänker på det när jag läser om riksdagens förslag till ny bibliotekslag som presenterades för riksdagen i början veckan, hur sällan jag verkligen går till biblioteket för att bara strosa omkring bland hyllorna och se vad jag kan hitta. Förr var det annorlunda. När jag var liten brukade jag gå med pappa till biblioteket varje lördag - han gick runt på vuxenavdelningen och jag på barn- och ungdomsavdelningen. Gärna i flera timmar. Åtminstone är det så jag minns det idag. Biblioteket var en outsinlig källa av underhållning, kunskaper, erfarenheter och möjligheter till verklighetsflykt. En trygg och varm miljö, där man kunde ströva runt mållöst hur länge som helst utan att någon undrade vad man höll på med. På varje ny plats jag kom till letade jag direkt upp närmaste bibliotek. Skolbiblioteken gick jag helst till på tider när inga andra var där, letade efter författare som jag redan kände till, efter böcker som jag hade hört på radiouppläsningar, titlar som lät intressanta, lockande baksidestexter, vackra omslag. Jag läser fortfarande som en get, ganska urskillningslöst, och jag gjorde likadant då.

Jag kommer fortfarande ihåg lyckokänslan när jag bar hem en full påse med böcker, ofta en blandning av sådant om jag visste att jag skulle uppskatta och rena chansningar. Skönlitteratur, faktaböcker, biografier. Allt kunde åka med. Sedan dök jag ner i fantasivärldarna och stannade helst kvar där tills innehållet i påsen var helt färdigkonsumerat.

Jag minns det som att det regnade ute sådana dagar. Eller så var det het sommar och jag kunde ligga i mormor och morfars hammock och läsa i skuggan. I båda fallen var förutsättningarna perfekta för ostörd litteraturkonsumtion.

I dagens DN kommenterar bibliotekarien Jenny Lindh ett läsarinlägg om "gulligheten" och nostalgistämpeln som förknippas med biblioteken. Och visst, mina minnen är nostalgiska, innehåller saknad efter en tid då man kunde prioritera fantasi framför verklighet, låta timmar och dagar flyta iväg, först bland bokhyllorna på stadsbiblioteket i Nyköping, på filialen i Stenkulla och på skolbiblioteken, sedan med näsan i bok efter bok efter bok. Saknad efter tiden innan jag plötsligt insåg att det var ett rätt asocialt beteende, att man förväntas prioritera riktiga människor och riktiga händelser framför påhittade.

Fortsätt läs mer
  2654 Träffar

23 april

23 april förra året var jag i Barcelona och trängdes mellan bok- och rosborden i S:t Jordifirandet på Las Ramblas. Senare på kvällen var det drakparad och mänskliga torn i Reus. Mycket människor ute, unga och gamla. De flesta kvinnor, nästan oavsett ålder, bar på rosor. I bokhandlarna stod stora travar med böcker, bland annat en hel del svenska deckare. På nästan alla hus hängde katalanska flaggor från fönster och balkonger.

I Sverige firar vi världsbokdagen 23 april, precis som flera andra länder, men inramningen är blygsammare. Det är inga bokbord på gator och torg, inga traditioner av att människor köper böcker till varandra just den dagen. Självklart har dagen en helt annan betydelse för katalaner än för svenskar, eftersom S:t Jordi är Kataloniens skyddshelgon, men som boknörd skulle jag verkligen uppskatta att ha för vana att en heldag om året promenera runt på gatorna bland bord med alla tänkbara böcker, gamla och nya, skönlitterära böcker och faktaböcker, böcker av kända författare och böcker av helt okända tills man avrundar dagen på en restaurang eller bar.

I brist på dignande bokbord ute på stan har jag beställt en hög åt mig själv som jag går igenom medan jag tittar på fotboll på tv där Barcelona ligger under med 0-3 mot Bayern München. Satsade på variation - en gammal, ett par nya, en true story, en socialrealistisk skildring, tre av manliga författare och tre av kvinnliga. Hade jag ändå köpt en S:t Jordi-present åt någon annan än mig själv hade det blivit boken överst i högen, Under vulkanen. Åt min man.

  2781 Träffar

Lite rastlös

Sitter och tittar på ljushängning i Sagateatern. Har gått två timmar, är rastlös. Har surfat bort halva batteriet redan. Försöker ladda ner instagram för att ha något att leka med, men har glömt mitt Apple-id.

Är ovan vid att inte vara sysselsatt, vid att vänta och ha tråkigt. Det märkliga är också att när man för en gångs skull plötsligt får två tomma timmar, så har man inte tillgång till allt man skulle kunna och behöva göra. Tappar 3G och internetåtkomst, hittar tisdagens hockeybiljett i väskan, skriver på baksidan. Den blir full alldeles för fort.

Försöker beundra hantverket som pågår framför mig, njuta av stillheten. Snart kommer eleverna att börja repa, då ska jag i alla fall fota.

  2341 Träffar

Oreserverat nöjd

Fjärde kvartsfinalen i hockey igår. Ensam på utsåld sittplats. Inklämd mellan två främmande människor.

I vanliga fall är jag en rätt behärskad person. Bra på att skärpa mig och bita ihop. Hatar dessutom gruppaktiviteter där alla ska tycka, tänka och göra samma sak.

Ändå hoppar jag upp och ner, skriker, klappar, sjunger, buar, brölar missnöjes-"wöööh!", jublar "jaaaaa!" fem gånger. Skäms inte ens över mig själv.

Mekanismerna bakom känslorna på en idrottsarena är speciella, och absolut inte alltid så behagliga. Förra veckan pratade jag med en historieklass om katharsis och bröd-och-skådespel i antikens Grekland respektive Rom. Vi drog paralleller till olika publiksporter i världen. Om den sortens underhållning är positiv eller negativ, nödvändig eller ett konstruerat behov.

Svaren varierar helt säkert med vem man frågar. Hade hur som helst en bra kväll, kom hem trött och oreserverat nöjd, och för ögonblicket räcker det långt i alla fall för mig.

  2417 Träffar

som verklighetsflykt

Det är med blandade känslor jag konstaterar att jag inte har varit på någon fysisk bokrea i år. Och faktiskt inte förra året heller.

För många år sedan, framför allt när jag var student, minns jag att de olika bokhandlarnas reor var som skattjakter. Jag hittade klassiker, ny smal skönlitteratur, forskning, böcker om konst, foto, historia, filosofi, diktsamlingar ... Jag var där när rean öppnade, letade igenom högar och hyllmeter, armbågade mg fram till fynd, bar hem stora pappkassar, till bredden fyllda med böcker.

I år skickade jag efter två reaböcker som jag snubblade på när jag letade efter något helt annat på nätet - Nanna Johanssons Välkommen till din psykos och Coco Moodyssons Jag är ditt fan in i döden, båda från Galago. I beställningen hamnade också David Peace's The Damned United, som jag har sett fram emot att läsa sedan jag såg filmen för ett par år sedan och som jag kastade mig över så fort jag hade öppnat paketet. När jag slog upp den löd första meningen: Ich bin ein Mann aus Yorkshire, ich bin ein Hexenmeister - Tyska språket är underbart och vackert på alla sätt och vis, men inte i en brittisk roman om 70-talets Leeds United. Omgående retur och ett par dagars väntan till.

Nej, egentligen älskar jag att gå flera timmar i en bokhandel. Gå från ena avdelningen till den andra. Plocka bland böckerna, bläddra, välja. Ta en fikapaus, läsa de första kapitlen i en av de nyköpta romanerna medan kaffemaskinen väser i bakgrunden och folk runt omkring också sitter och läser eller spelar schack eller möjligen småpratar med dämpade röster. Foyles på Charing Cross Road, till exempel, en egen värld mitt i mångmiljonstaden som doftar, smakar, andas litteratur. Nytt och gammalt, smalt och brett, fiktion och icke-fiktion, lite annat smått och gott som filmer, tygväskor, t-shirts och Penguin-muggar. Bokhandeln som verklighetsflykt.

Här om dagen avslutade jag Silvia Avallones Stål, ett besök i en verklighet där stålverket och höghusen längs Via Stalingrado är som levande organismer med hjärtan och blodomlopp, mörka hemligheter och omättlig hunger, där handlingen mycket drivs framåt av enkla drifter och behov. Sex, droger, hårt fysiskt arbete, pengar, uppmärksamhet, överlevnad.

  2556 Träffar

Inre kärna och yttre skal

Läser utdrag ur den rumänska författaren Mircea Cartarescus dagböcker i Författaren. Tillvaron beskrivs som "söndersmulad", "en virvel av lortvatten", "en apokalyps". Skrivandet som ett sätt att överleva, något som ändå gör allting uthärdligt.

På tv igår - ett program som går ut på att svenska kvinnor och ibland även män blir stoppade på gatan för att de har för ful klädstil, de görs om och fixas till av någon slags stilproffs, står till slut med händerna för ansiktena och säger "oooh, är det verkligen jag?!", och stilproffsen svarar något i stil med "ja, nu är det dags att du lägger ditt gamla jag bakom dig - är hon ( eller han ) inte snygg publiken!"

Kontrasten mellan kampen för att hålla sin inre kärna levande och villigheten att så lättvindigt ge upp ett "gammalt" jag för ett "nytt", skapat av två stylister, är skrämmande på flera olika sätt. Just idag nöjer jag mig med att bara konstatera det, och tänka att jag nog ska undvika göra-om-program ett tag. Får njuta av fina Akuten från King's College Hospital istället när det ska tittas på tv.

  2489 Träffar

Några olika teman

Ibland är det roligt att tänka på vad man skulle kunna fokusera på om man hade haft olika teman på sin blogg - till exempel livsstil, träning, böcker i allmänhet, mode ...

Livsstil som koncept är jag rätt dålig på, men jag kan absolut lyfta fram att mörkret har vänt och att det blir tydligt ljusare för var dag som går, hur fint det är med tulpaner ( särskilt stora buketter med tulpaner i en massa olika färger ), vilken tur det är att man inte äter kött så att man slipper tänka på hästköttskandalen, åtminstone ur ett egoistiskt perspektiv, och att jag gillade "I'm still here" med Joaquin Phoenix.

Senaste träningspasset: Asfaltslöpning igår, en mil i stads- och bostadsområdesmiljö. Just nu problem med att det är is på vissa ställen som gör att man behöver dobbar på löpskorna medan det är barmark på andra, där dobbarna inte fungerar alls, särskilt inte i kombination med grovt grus. Hade dessutom gjort slut på datamängden i min mobil så att det nästan var omöjligt att lyssna på arkivdokumentärer, som är det bästa när man tränar.

Snart är det dags för bokrea, och efter en snabbgenomgång av nätbokhandlarnas utbud tycker jag nog att jag redan har köpt det mesta jag vill ha i pocket. Fastnade dock för "Jag är ditt fan in i döden" av Coco Moodysson och "Välkommen till din psykos" av Nanna Johansson.

Dagens outfit: En sons avlagda jeans, raggsockar, Muhammad Ali-tröja, en gammal extra grön luvtröja ifall det blir kallt och mina älskade vegan-DM's som alltid får vara med och som är så sköna att de nästan går av sig själva. Tyvärr knyter skosnörena också upp sig själva emellanåt, så att jag går omkring med dem flaxande runt benen på ett rätt ovärdigt sätt. Nja, modevärdet på den här texten är nog rätt lågt ... Får kanske snygga till mig lite under dagen, beroende på vad som dyker upp.

Fortsätt läs mer
  2620 Träffar

Intensivläsning och en liten tripp längs Memory Lane

Har just gett mig själv den trevliga uppgiften att sträckläsa Knausgårds Min kamp 5, så att jag kan lämna tillbaka den till biblioteket på torsdag.

Både själva situationen i sig, att sitta och intensivläsa inför en deadline, och bokens handling påminner mig om när jag själv började plugga på universitetet. 18 år, storögd, full av intryck, lycklig vid blotta åsynen av litteraturlistan, helt utan alla termer och referenser för att kunna säga ens en bråkdel av allt jag tyckte och tänkte om epoker, författare, textutdrag och litterära verk. Då låg Akademibokhandeln på Platensgatan, i en trång lokal med böcker staplade precis överallt, man kunde röka i D-husets kafé ( och säkert på alla andra kaféer på universitetet också ), jag fick intervjua en ung Jonas Gardell för min C-uppsats och vi åkte till Stockholm för att gå på Ebba Witt Brattströms disputation. Jag minns hur jag läste Brott och straff, Anna Karenina, På spaning efter den tid som flytt och Berlin Alexanderplatz tills ögonen svullnade, för det var så lite tid och så många sidor att plöja igenom, och jag ville verkligen inte gå miste om ett enda ord.

Knausgård beskriver hur han som nittonåring flyttar till Bergen och börjar på Skrivekunstakademiet, och väldigt mycket är så klart annorlunda, men tidsandan, en hel del av referenserna och karaktärerna känner jag ju igen. De svartklädda, ölbakis killarna med solglasögon. De som läste Bukowski och lyssnade på postpunk med svårmodiga uppsyner. De som spelade i band eller ville spela i band eller såg ut som om de spelade i band.

Ännu har jag inte stött på några välbekanta kvinnliga typkaraktärer i boken, men jag har å andra sidan bara läst en fjärdedel än, så det finns gott om tid för dem att dyka upp. Bleksminkade tjejer med trassligt hår och en förkärlek för oxiderade smycken. Tjejer som tänder levande ljus och rökelse, ligger i sängen och lyssnar på Joy Division:

When routine bites hard,
And ambitions are low.
And resentment rides high,
But emotions won't grow.



  2547 Träffar

27 januari

Söndag morgon. Klockan är 07:19, och jag har redan suttit i nästan en timme nu med mitt kaffe och datorn och lyxen att kunna hitta på precis vad jag vill. Jag har ett manus med ungefär åttio sidor text, en tydlig intrig och ganska given struktur, ett persongalleri med många olika karaktärer och relationer att fördjupa, utveckla och utmana. Det finns egentligen inga begränsningar, jag kan bara låta fantasin göra sitt och prova mig fram, leka med olika varianter och uttryck, lägga till och ta bort.

Dagens datum är den 27 januari, den dag då Auschwitz befriades av sovjetiska Röda armén 1945, numera Förintelsens minnesdag och en påminnelse om hur värdefullt det är att faktiskt få sitta under en varm filt med en full mugg hett kaffe i handen, trygg i förvissningen om att ens tankar och ord är fria.

Oavsett om man går tillbaka till 40-talets Tyskland eller ser sig omkring i världen idag, så finns det många människor som förnekas de enklaste mänskliga rättigheterna. Rättigheterna till liv, frihet och personlig säkerhet. Rättigheten att inte behandlas annorlunda än andra beroende på kön, hudfärg, språk eller religion. Rätten till tankefrihet, åsiktsfrihet och yttrandefrihet.

Minnesdagar då vi bara minns blir lätt uddlösa, vi behöver dra paralleller till vår egen omvärld och det vi faktiskt kan påverka här och nu, men också påminna oss om vad vi tycker är viktigt att värna om och vad som fortfarande inte är en självklarhet för alla. Att få vara varm, torr, mätt och utsövd en kall januaridag. Att inte behöva vara rädd för våld, hot eller övergrepp. Att få tycka, tänka och känna fritt.

Tar man dessa grundläggande rättigheter för givna är det lätt att glömma bort hur värdefulla och sköra de faktiskt är, och istället lägga tid och energi på att beklaga sig över sådant som med lite perspektiv kanske inte är så viktigt: vädret, vintermörkret, försenade bussar och tåg, tv-utbudet, att man inte har så mycket pengar kvar eftersom man köpte alldeles för mycket till jul, avundsjuka över att andra är på semesterresor precis som man själv också skulle vilja vara ...

Fortsätt läs mer
  2505 Träffar

Tio år sedan

I veckan var det tio år sedan Svart dam kom ut. Minns inte exakt datum, men tror att det var 13 eller 14 januari 2003.

Det finns mycket att skriva om det. Om glädjen och förväntan, stressen och känslan att inte riktigt räcka till eller hinna med. Om att plötsligt bli mycket mer offentlig från ena dagen till den andra, och om att vara en riktig rookie i förlags- och kulturvärlden. Om nervositeten varje gång recensionskuverten kom från förlagen, om att prata om döden med okända människor och att göra författarbesök för stor publik och för nästan ingen publik alls.

Det har blivit fyra böcker på de här tio åren. Och en hel del lärdomar, erfarenheter och minnen.

Christoffer Edlings författarporträtt representerar mycket att just den här perioden för mig. Det togs en varm sommardag på Forums bakgård, när förlaget fortfarande hade sina lokaler på Gamla Brogatan. Ett par veckor efter bokens recensionsdatum lyckades jag i brådskan mellan jobb, träning och en telefonintervju bryta benet, så just detta foto fick illustrera många artiklar och intervjuer.

Jo, tiden går fort på ett sätt, men kanske precis i den takt som är rimlig på ett annat. Lättheten i fotot ( i mitt minne var det en väldigt okomplicerad fotografering, där vi var överens om en idé och genomförde den snabbt mellan korrekturgenomgång och lunch ), men också lättheten i själva skrivandet och arbetet med manuset ( förmodligen just för att jag var så omedveten och bara gjorde det som kändes rätt och bra ) är något som jag gärna återgår till. Erfarenheterna och lärdomarna vill jag däremot så klart behålla.

  2314 Träffar

Inlägg

Under julledigheten passade jag på att skriva ett inlägg som publicerades i dagens Corren:

http://www.corren.se/kultur/lyft-fram-det-skrivna-ordet-6279915-artikel.aspx

  2384 Träffar

Bokslut och prognos

Årsskiftet är tiden då man gör bokslut och prognos inför kommande år. Rent ekonomiskt är det för en liten enskild firma inte så komplicerat, intäkter och utgifter, inbetalad skatt, in- och utgående moms. Eventuellt eget kapital.

Ska man däremot göra ett slags bokslut över investerad tid, arbetsinsats och utfall som ett underlag för planering av kommande år så blir det betydligt svårare.

Dygnet har 24 timmar, veckan 7 dagar. Jag är anställd lönearbetare på heltid och som sådan schemalagd 8 timmar om dagen, måndag till fredag. Utöver den schemalagda tiden tillkommer ungefär en timme om dagen för planering och uppföljning, även helger. Jag studerar på avancerad nivå, halvtid, vilket ska motsvara 20 timmar i veckan, och tränar en timme om dagen, varje dag i veckan ( = 7 timmar ). Jag är verksam som författare och försöker skriva eller på annat sätt jobba med det minst en timme om dagen, och jag är numera regionombud för SFF i Östsam. Hur mycket arbete det sistnämnda kommer att kräva vet jag inte än, men räknar med ett par timmar i veckan. Dessutom har jag familj och utför dagligen hushållsarbete som matlagning, städning, tvätt och inköp, minst en timme om dagen, förutom den tid som som behövs för att hinna umgås.

När det gäller ekonomi kan man justera intäkter eller utgifter, helst både och, för att hitta en bra balans. För tid och arbetsinsats finns det bara en sida av balansräkningen som kan utvärderas och räknas om. Tiden är konstant - det blir inte fler timmar på ett dygn, inte flera dagar i veckan. Det mest skrämmande är kanske att utrymmet som blir över till allt det där roliga, impulsiva, oväntade - det som är livets guldkant, som blir till minnen efteråt, som ger lycka, glädje och energi att fortsätta vidare - blir så litet. Marginalerna är helt enkelt så små att det blir inköpsstopp, eller så får man snabbväga en aktivitet mot en annan och kanske fatta förhastade och felaktiga beslut.

Det är fortfarande tidig januari, och än finns det tid att göra en grundlig utvärdering av året som gått för att skapa en rimlig prognos för 2013. Det gäller bara att ge sig själv tid till det.

  2653 Träffar

Läser två rosa böcker

Läser två rosa böcker medan regnet långsamt förintar snön och isen utanför. Joyce Carol Oates' Foxfire och Sara Granérs All I Want for Christmas is Planekonomi!!! 50-talets USA och 2010-talets Sverige, det förtvivlat personliga ( "That's how a thing starts out real, then ends up just an idea." ) och den ilskna humorn ( "Äsch, var inte ledsna - mister ni ett välfärdssamhälle står er tusen åter!" ).

I Foxfire skildras ett samhälle med samma slags strukturellt inbyggda förakt mot kvinnor som vi den senaste tiden har påmints om i rapporteringen om den 23-åriga kvinnan i New Dehli som våldtogs och misshandlades brutalt av en grupp män under en bussresa. Kvinnan avled trots operationer och vård på sjukhus av svåra yttre och inre skador. Det är ett förakt som är obegripligt i sin grymhet och orättvisa. Ett förakt som genomsyrar så väl det lilla som det stora.

Legs Sadovsky, ledaren för tjejligan Foxfire, drivs av vrede och stolthet, men väljer också att göra sig själv könlös genom att klippa av sig håret och bära manskläder, vilket indirekt innebär att hon kapitulerar för de maktförhållanden som råder.

I dagens DN sammanfattas 2012 på olika sätt, bland annat i form av nyhetsbilder. En bild för varje dag. Många små, en hel del stora. Påminner om OS, presidentvalet i USA, stormen Sandy, Zlatan Ibrahimovic och sommarens regn. Men också om det som fortfarande är aktuellt, som kriget i Syrien och den ekonomiska krisen. Riktigt bra nyhetsbilder sätter ansikten och kroppar på händelser, gör att vi måste förhålla oss till dem. Genom sorg, vrede, förtvivlan och ibland även humor.

  2494 Träffar

Åtminstone inte med en Melancholia-krasch

Idag är det 22 december, och jorden gick åtminstone inte under med en Melancholia-krasch, ackompanjerad av Wagner-musik, igår.

Däremot är begreppet undergång relativt. Rent historiskt har civilisationernas undergångar snarare varit långsamma processer än direkta härdsmältor, och en sådan process kan så klart mycket väl ha smugit igång igår, precis som vilken annan dag som helst. Vill man hellre vara subjektiv är det ändå så att en del av världen ständigt går under för någon. För den som aldrig kan leva i trygghet på grund av sitt ursprung eller sin kultur. För den som förlorar någon. För den som blir slagen och trakasserad i sitt eget hem. För den som inte har något hem. För den som blir svårt skadad eller sjuk. För den som lever i krig eller i en diktatur, som inte vet om han eller hon kommer att leva igenom dagen, som får se allt som någonsin har byggts upp raseras, som inte vågar tala, skriva eller ens tänka fritt. För den som tvingas lämna allt.

Om mayafolkets konkreta situation idag skulle få lika mycket medial uppmärksamhet och skapa lika stort allmänt engagemang som "domedagsprofetian" så skulle vardagen för många människor kunna se helt annorlunda ut. Överlag ger mer relativa tolkningar av begreppet undergång oss ett val. En långsam process eller den lilla människans situation kan vi fortfarande påverka. Vi kan genom insikt, inlevelse och samarbete göra skillnad.

Lite märkligt är att bilden av en slags dramatisk magisk undergång, där människorna bara passivt kan invänta den stora smällen, fångar vårt intresse så mycket mer än den som vi faktiskt själva kan bromsa och vända. Jag vet inte om det är ett tidlöst mänskligt drag eller om det är typiskt för den moderna västerländska människan som sitter i sin trygga hemmabubbla med full tillgång till alla världens spekulationer, övertygelser, tankar och idéer.

  2532 Träffar