Jag hatar att bli fotad. Eller, jag hatar foton på mig själv som jag inte har kontroll över. När jag inte känner igen den jag tycker att jag är eller vill vara. Handlar egentligen inte om utseendet, det är ju inte så mycket att göra något åt mer än kanske täcka tröttmörker under ögonen och borsta håret, utan mer om uttrycket. Känslan.
Alla stackars fotografer som fått i uppdrag att ta bilder på mig till bokomslag, tidningsartiklar och andra offentliga sammanhang vet hur ovillig och misstänksam jag blir framför kameran. Hur ansiktet vinklas helt fel, leendet stelnar, ögonen liksom börjar skela, munnen pratar fast den ska vara tyst och fokusera på uppgiften.
Nu behövde jag nya bilder, så bad en fotograf som tycker lika illa om att bli fotad som jag. Vi gick runt en kvart, han tog 250 bilder utan att jag knappt märkte det, gav mig minneskortet och sen satte vi oss på Världens bar och drack öl.
Hatade inte någon av bilderna, kan absolut använda flera av dem i vilket sammanhang som helst utan att känna mig obekväm.
Någon gång ska jag lära mig att hantera mitt ansikte så att det inte känns så okontrollerat och jobbigt. Till dess är jag glad för bra fotografmatchning och för att jag motvilligt slipper leta fram tio år gamla bilder nästa gång någon skriver just det, vi behöver ett foto också.
