Det är helg.

Jag har sprungit 19 kilometer tidigt på morgonen, sett vitsippor, rosa och gula magnoliablommor, körsbärsträd mot blekblå himmel och kanadagåsungar. Det är nästan normalt. Kanske lite tidigt på året, men ändå som det ska vara på våren. Ljuset är här. Morgonljuset och kvällsljuset som jag älskar. Luften är ljummen.

Samtidigt är det här en vår som inte liknar någon annan. En vår med oro och rädsla, en vår med avstånd, en vår när människor rycks bort alldeles för tidigt. En vår i fritt fall.

I mitt arbete ser jag en del av en generation som får hela sin unga värld uppochnervänd. Vardagen för Sveriges gymnasieelever förändrades på en eftermiddag. Den självklara vardagen, tryggheten med vuxna som finns omkring en, som hjälper, stöttar, förklarar, peppar försvann utan förvarning. Lösningen kräver att man har ett hem där man har en plats att sitta på hela dagen, studiero och internetuppkoppling, men också att man själv har förmåga att hålla ordning på sin dag, vakna i tid, gå och lägga sig i tid, logga in till Teams-upprop i tid, ha koll på olika projekt, uppgifter och deadlines.

I Författarförbundets styrelse ser jag en hel yrkesgrupp förlora uppdrag och levebröd. Jag ser frågor som skulle vara centrala den här tiden nästan försvinna för att allt det akuta måste lösas först.

23 april var världsbokdagen. Vi skulle ha haft evenemang över hela landet, uppmärksammat bibliotekens betydelse på alla möjliga olika sätt. För min egen del hann jag inte skriva det jag hade tänkt och planerat om bibliotek, böcker och läsning. Inte ens ett kort inlägg på sociala medier fanns det utrymme för. Jag satt hela dagen i Teams, på OneDrive, med mejl och sms för att hjälpa, visa och förklara för elever som för femte veckan i rad ska klara sig utan den nära vuxendialog som flera av dem behöver så mycket just nu.

Nu är det lördagskväll och jag har stängt av jobbmejlen och Teams-chatten ett tag. Tänker på böcker. Mycket fokus idag hamnar på ekonomi, men pandemin påverkar också yttrandefriheten och den litterära mångfalden. Författare, förlag, bokhandlare och bibliotek begränsas, mötesfriheten har inskränkts. Det finns en allmän föreställning om att alla har massor med tid att fördriva just nu, att vi vill göra det med streamingtjänster, serier och lätt underhållning. Själv jobbar jag mer än någonsin och känner att det jag vill lägga min minimala extratid på är sådant som ger mig något mer än bara snabb och lätt underhållning.

Det är några dagar sent, men jag vill ändå skriva det som är självklart på världsbokdagen: Läs en bok. Beställ en eller flera nya. Utmana dig själv. Våga välja det som skaver, det som är obekvämt och lite svårt. Läs för läsandets egen skull. För att det är fantastiskt och underbart. Fundera över hur du skulle vilja interagera med författare som berör dig, som inspirerar och känns viktiga. Föreslå till bokhandlare, förlag och andra arrangörer av litterära evenemang. Vi behöver hjälpas åt just nu. Med allt.

Jag vill också skriva det som är självklart alltid, och särskilt just nu: Se varandra. Lyssna noga på varandra. Erbjud närhet och stöd. Var kreativ i dina möten. Försök att njuta av ljuset, blommorna, fågelungarna och den ljumma luften. Var rädd om dig själv, och om andra.