Läser utdrag ur den rumänska författaren Mircea Cartarescus dagböcker i Författaren. Tillvaron beskrivs som "söndersmulad", "en virvel av lortvatten", "en apokalyps". Skrivandet som ett sätt att överleva, något som ändå gör allting uthärdligt.
På tv igår - ett program som går ut på att svenska kvinnor och ibland även män blir stoppade på gatan för att de har för ful klädstil, de görs om och fixas till av någon slags stilproffs, står till slut med händerna för ansiktena och säger "oooh, är det verkligen jag?!", och stilproffsen svarar något i stil med "ja, nu är det dags att du lägger ditt gamla jag bakom dig - är hon ( eller han ) inte snygg publiken!"
Kontrasten mellan kampen för att hålla sin inre kärna levande och villigheten att så lättvindigt ge upp ett "gammalt" jag för ett "nytt", skapat av två stylister, är skrämmande på flera olika sätt. Just idag nöjer jag mig med att bara konstatera det, och tänka att jag nog ska undvika göra-om-program ett tag. Får njuta av fina Akuten från King's College Hospital istället när det ska tittas på tv.