Typiskt nog lägger vårt wifi av samtidigt som jag ska börja formulera mina tankar om året som snart är slut och vad jag vill, hoppas och tror om kommande år.

Alltså skriver jag för hand.

Det finns fördelar med det också. Till exempel att man tänker efter innan man skriver något, ifall man inte vill ha sidan full av överstrykningar, pilar och marginalklottrade extrameningar.

Så jag tänker efter ett tag. På bra saker och dåliga saker, på saker som jag inte riktigt minns och på hur mycket svårare det blir att skilja på åren när man själv är vuxen och ens barn stora. Förr var det "året när jag började högstadiet", "året jag tog studenten", "året när barnen föddes" osv. Nu är det bara år. Sifferkombinationer som tickar på ett steg i taget.

Spontant upplever jag att 2017 har präglats av terrordåd, av en impulsstyrd president med grandios självbild, av en ökning av unga män som dödar andra unga män, av en hårdnande och mer oförsonlig ton på nätet, av kvinnor som fått nog av gamla maktstrukturer med sexuella anspelningar, trakasserier och övergrepp. Av bilder på mänskligt lidande, av kränkande ord, av svarta rubriker.

24 december, julafton. Klockan är 7.30. Sitter på en stol vid spisen, benen uppdragna, datorn balanserad någonstans mellan låren och magen, skriver, rör om i julgröten och har koll på bröd som snart är färdiga i ugnen.

Sociala medier svämmar över av glittriga granar, lysande stjärnor, fint inslagna paket och mat. Stressade multitaskande ofixade människor håller sig utanför bildflödet.

Mörkt ute fortfarande, stilla på det där sättet som det blir i städer på helgdagar.

För exakt en vecka sedan var jag i Berlin. Snabbesök med falafel, snöfall från grå himmel, sejdelöl, billiga kläder, punkkonsert mitt i natten i lägenheten över gatan, turkiskt kaffe, julblingade gator och torg. Tredje advent. Ett år efter lastbilsattacken mot julmarknaden vid Gedächtniskirche, Chanukka med stor menorah vid Brandenburger Tor, tidig morgonvandring genom förintelsemonumentet. Julmarknaden vid Gedächtniskirche var i full gång. Liksom vid Alexanderplatz och Potsdamer Platz. Polisbevakning och avspärrat runt den gigantiska sjuarmade ljusstaken. Tystnade och stillhet i gångarna mellan cementblocken i minnesmonumentet.

För berlinborna måste erövra julmarknaden igen. Måste gå ut och huttrande stå och dricka Glühwein, prata, umgås, köpa korv, surkål och julkaka. Måste ha en jättemenorah mitt i regeringskvarteret, mitt bland alla turister. Och måste ha en stor minnesplats över de judar som dödades under förintelsen. Det finns inga alternativ om de vill fortsätta leva i en öppen, levande, mångfacetterad stad.

Igår fick ena sonen nyckeln till sin första lägenhet. Äldst med en minut, först att flytta hemifrån. Stolar, porslin, täcken, lampor i en växande hög i hörnet av biblioteket under veckan. Nu ivägfraktade till studentkorridoren i ett första lass, i morgon dags för nästa.

Brorsan dammsuger Hemnet. Jämför, räknar, drömmer. Kan välja mer kritiskt - har mindre bråttom och en vettig inkomst - men är definitivt på väg även han.

December, mörkt och ganska kallt. Åker riktigt tidig buss varje morgon, skriver hela vägen eftersom jag har fått överta en iPad av sonen F. Ser fram emot den halvtimmen varje dag. Alldeles tyst och kolsvart på övervåningen i expressbussen förutom läslampan ovanför mitt säte och det lätta klickandet från tangentbordet. Ingen internetuppkoppling, inget annat som distraherar. I stort sett klar nu med ett manus som jag har jobbat med i många år, och det känns både som en enorm lättnad och ganska skrämmande. Fixar till, knyter ihop, rundar av. Börjar försiktigt tänka lite nytt.

Har som alla andra följt metoo-inläggen, uppropen och debatten. Det har varit så många historier från så många olika branscher och ingenting förvånar mig. Det skrämmer och äcklar, gör mig arg och ledsen. Men förvånar inte alls. Oavsett sammanhang tror jag att det händer de flesta flickor, tjejer och kvinnor så många gånger att de knappt orkar minnas. Det händer i skolan, på universitetet, i arbetslivet, på krogen. I låglöneyrken, i kreativa yrken, bland chefer, på verkstadsgolvet, i näringslivet, på institutioner. Över allt, hela tiden. Värsta läsningen var inte oväntat under hashtaggarna utanskyddsnät och intedinhora.

Är oerhört skönt att inte ha varit inbjuden på kulturklubb eller hängt i kretsarna runt några kulturprofiler. Allt helt enkelt inte ha stått i beroendeförhållande till män med makt i branschen. Samtidigt är det också resultatet av att jag hela tiden har varit vaksam. Undvikit vissa sammanhang, tackat nej till vissa saker, tänkt strategiskt istället för att låta mig smickras och bländas av komplimanger eller framgång. För de finns ju överallt och hela tiden. Män som håller armen om, män som måste komma onödigt nära, män som tar på en, män som ger tvetydiga komplimanger och kommentarer. Nästan alltid subtilt - så att man är överkänslig om man säger ifrån. Som markeringar, som ett sätt att förminska och ifrågasätta.

Hösten 2017.

Hösten då nazister organiserade sig för att marschera genom Göteborg.

Hösten då spansk polis gick till våldsamt angrepp mot folkomröstande katalaner, då regionparlamentet utropade Kataloniens självstyre och regeringen i Madrid bara några timmar senare avsatte den katalanska regionregeringen och upplöste parlamentet.

Hösten då en 64-årig amerikan barrikaderade sig med 23 vapen på ett hotellrum i Las Vegas, pricksköt genom sitt fönster och dödade ett sextiotal personer, skadade över femhundra.

Hösten då IS självutropade huvudstad Raqqa föll.

Två dagars fortbildning om obefintlig impulskontroll, beteendestörningar, luststyrdhet, depression, ångest och bekymrande skolfrånvaro. På tåget hem från Stockholm kliver en tjej i tjugoårsåldern på som uppvisar det mesta av det som teoretiserats av psykologer, kuratorer och skolledare under dessa dagar. Hon pratar i telefonen hela tiden, kommenterar högljutt sitt eget beteende och allt annat smått och gott som rör sig i huvudet.

Fan, jag har ju egentligen inte biljett till det här tåget ... nä, ett senare tror jag ... eller buss ... JAG vet inte ... men jag SKA i alla fall åka med .. nu tar jag av mig mössan och jag har mössfrisyr hahaha ... nu tar jag av mig jackan det gör jag alltid på tåg ... undrar hur många tatueringar jag har egentligen ... en två ... tolv ... men de är fula.

Hon lägger på en stund, tar ett par selfies, med och utan mössan, öppnar en öl, sedan en till och en tredje direkt efter den. Ringer upp någon igen.

Ja nu har jag suttit här och SMUTTAT på några öl i en timme så jag är SALONGSBERUSAD ... mmm, jag har en kvar men jag är så jävla sugen så jag tar den också nu ... (öppnar den fjärde ölen och dricker en stund parallellt ur två burkar) Alla andra här bara efterblivar sig ... det är bara jag som, du vet, plattar håret, knäcker några öl, lever lite ... öööh, nu börjar jag känna igen mig ... det är ju ... eh ... öschöta ... öschöta ... du vet, öschöta fitt ... äh, jag vet inte vad det heter ... fan va bögigt ...

Pendlade själv mellan att tycka att det ändå är en liten aning befriande med en tjej som beter sig som en störig grabb, medvetenheten om alla grundfunktioner som hon faktiskt saknar och vad det måste innebära för henne, och att bara rulla med ögonen mentalt för att hon är så jobbig.

Förra helgen brittsommarsöndag. Fotbollsderby i Stockholm. Satt i tunn tröja med solen i ansiktet och svarta Gucciglasögon. Klarblå himmel, grönvita flaggor och stortifo, bengaldoft över arenan, talkörer och sång. Full av förväntan, glädje och nervositet.

Idag brittsommarlördag och SHL-premiär. Inte på plats i Karlstad, utan tittar på tv:n med solblänk i skärmen och spelovana ögon. Är så varje höst och vår när man går från fotboll till hockey, från hockey till fotboll. Tar några matcher att vänja sig vid matchstruktur, tempo och spelarnummer.

Trots två helger i rad med 17-18 grader i luften kryper hösten allt närmare. Mörkret ligger kvar lite längre för varje dag, luften har kyliga stråk, blir råkall framåt kvällarna, solljuset är inte längre skarpt utan mjukt och gulaktigt. Mättat.

Även om jag alltid har älskat hösten tar årstidsväxlingen emot. Mer och mer för varje år. Tittar avundsjukt på vänners uppladdade bilder från sena semesterresor, drömmer om bad och långa varma sandstrandsdagar.

Vet att jag egentligen älskar gula löv, krispig hög luft, mörka kvällar med spöregn och levande ljus, att kunna ha min höstparkas, stickade tröjor och kängor igen, att det finns svenska äpplen, kantareller och solgula satsumas. Ser fram emot höstfilmer som The Square och It.

Lyssnar på Magda Gads sommarprat när jag springer den här morgonen. Egentligen är det ingen bra löptur. Eller förutsättningarna för den är i alla fall usla. Har en skadad lårmuskel och ett ömt knä. Krämar på tjockt med liniment, sätter på olika stöd tills lår- och knäregionen ser ut som på en hockeyspelare, haltar ut som Quasimodo, men glömmer allt det i samma stund som Magda Gad börjar prata. Springer i nittio minuter utan att tänka på min kropp överhuvudtaget.

Magda Gad berättar om människor och platser hon mött som krigskorrespondent, om historier som är för hemska för att få återberättas i Sveriges Radio. Hon får mig att skämmas över hur introvert jag har varit den här sommaren. Hur jag mest har tänkt på mitt eget skrivande och läsande, bad, sol och värme, god mat och träning.

Ibland är det säkert så för alla att man inte riktigt orkar vara så engagerad som man helst skulle vilja. Att man ser saker som man reagerar på, men inte förmår ta tag i. Har många människor i mina flöden på olika sociala medier som är så otroligt och fantastiskt engagerade - flera som jobbar på olika sätt för ensamkommande och nyanlända, Simon Häggström som arbetar med brott som rör människohandel och prostitution, Linnea Claesson outtröttligt synliggör och bemöter sexuella trakasserier och näthat för att bara nämna några. Människor som ger mycket av sin tid och offrar sin egen personliga bekvämlighet för att synliggöra och motverka problem, orättvisor och rena brott.

Hur som helst återuppväcker Magda Gads sommarprat konkreta frågor. Egentligen inte frågor som hon ställer, men enkla frågor som är tydligt kopplade till många diskussioner och händelser som har präglat den här sommaren.

Vad är en en tillräcklig anledning att fly sitt land? Att man inte kan äta sig mätt? Inte kan försörja sig själv och sin familj? Inte har tak över huvudet? Lever i ständig rädsla? Inte får uttrycka sig fritt eller läsa vad man vill? Inte älska den man vill? Att man trakasseras och hotas? Att man utsätts för våld? Att man blir fängslad och torterad? Att en nära anhörig blir hotad, misshandlad, fängslad, dödad? Att man förnedras fysiskt och/eller verbalt? Att man utsätts för saker som en krigskorrespondent inte får berätta om i Sveriges Radio för att det är för obehagligt att lyssna på?

När jag var fjorton-femton år talade Olof Palme i Almedalen, precis som han hade gjort varje år sedan 1968. Eftersom vi bodde i en stuga utanför Slite den sommaren ville min mamma absolut åka in till Visby och lyssna. Efter att Palme hade talat klart traskade mamma fram till honom, bytte några ord, tog i hand. Själv tyckte jag att det var rätt pinsamt, stod kvar i bakgrunden, bevittnade mötet mellan väljare och partiledare/statsminister på avstånd.

I år tillbringade jag sista juniveckan i Visby, hade noggrant planerat att resa hem i god tid innan cirkus Almedalen började dra in över ön. Min sista runt-Visby-och-ut-till-Snäck-löptur för den här sommaren kantades av avspärrningar, scenbyggen, terrorsäkra cementblomlådor och NMR-debatter.

Så här i backspegeln uppskattar jag verkligen det ursprungliga Almedalskonceptet. En partiledare som brukade semestra på Fårö, en sommarkväll, ett tal. De senare årens Almedalsveckor är däremot något helt annat. Åtta partier, nästan fyratusen evenemang, 1863 unika arrangörer 2017.

Självklart förstår jag varför människor vill vara en del av Almedalsveckan. Tjusningen i att politiker, myndigheter, organisationer, företag, föreningar och media möts, nätverkar och umgås på en begränsad yta och under trevliga, relativt avspända förhållanden är lätt att se. Känslan av öppenhet och möjlighet att påverka. Under åtta dagar finns obegränsade mängder information, seminarier, makthavare och mingelmöjligheter innanför ringmuren.

Men det är också där paradoxen ligger. Att Almedalsveckan idag, trots alla goda demokratiska ambitioner, inte längre är den bästa arenan för möten och dialog. Att den exkluderar med än inkluderar. Att hur man än vänder och vrider på situationen så är det en dryg vecka där en utvald mängd människor får samtala, diskutera och mingla med varandra, medan vi andra får betrakta delar av detta på sociala medier, tv och i tidningar. Är man på plats känns Visby denna vecka som världens nav, annars blir den mest en uppvisning i retorik och mediestrategi. Så frågan idag, när hashtagAlmedalen börjar fylla Twitterflödet, när kvällspressen, radio och morgon-tv livesänder, är väl ändå vad vi egentligen ska ha Almedalsveckan till. För Almedalen är en mötesplats för människor som redan har makt och inflytande, möten som säkert kan göra skillnad inom olika områden, men som i många fall inte gör det. Den kostar också många skattemiljoner som i vilket fall borde stå i proportion till den nytta veckan gör.