"Det var for bra til å være sant. Jag var fast plateanmelder i ei avis! Seksten år gammel!
Jeg tente en sigarett og begynte å gå nedover. Den tørre asfalten, vinduene som noen steder var mørke av eksos, alle bilerne, fikk meg til å tenke at jeg befant meg i en storby."
Har övergått till att läsa Karl Ove Knausgårds Min kamp-serie på originalspråk, tycker om hur norskan verkligen påverkar texten. Språkets rytm, den naturliga mjukheten i tonfallet, världsbilden som lyser igenom orden och uttrycken. Är halvvägs igenom 4:an, på nattduksbordet väntar 5:an och sedan Linn Ullmans Det dyrebare. Njuter av att de ovana ordbilderna blir alltmer naturliga för ögat, hur läsningen går snabbare och snabbare.
Ska på kulturdialog om förutsättningarna för professionella kulturskapare i Östsam-regionen på torsdag, och har därför funderat en del omkring skrivandets villkor ur ett mer lokalt / regionalt perspektiv. Mycket konstnärlig verksamhet är förankrad i närmiljön och dess nätverk, men författare arbetar ofta rätt oberoende av dessa. Skapandet sker framför den egna datorn, förlagen finns i storstäderna.
Kanske är det faktiskt just att få höra till som är centralt. Författandet är i långa stunder ensamt. Man kommer på idéer, prövar idéer, förkastar idéer, låter några växa till sig och bli till längre utkast. Man sätter ihop ett manus. Läser, bearbetar. Utvecklar, stryker, förbättrar. Skickar det till sin förläggare, håller tummarna. Om manuset håller så påbörjar det konkreta samarbetet med förlaget där, vilket ofta är en stimulerande del av processen, för man får återkoppling, goda råd och tips, får ta ställning till olika frågor, jobbar aktivt mot en deadline. När texten ges ut är man ofta ganska ensam igen - man läser recensioner, ger intervjuer, gör författarbesök, det mesta på egen hand. Förlaget finns alltid bara ett mejl eller telefonsamtal bort, men är man inte bosatt i Stockholm har man inte den naturliga oplanerade vardagskontakten varken med medförfattare eller förlagsanställda.