Oceaner av tid

För någon vecka sedan ropade löpsedlarna: Manusboom!

De stora förlagen rapporterade en ökning av inskickade bokmanus på 25-30% under covidåret 2020. SVT förklarade i sitt inslag ökningen med "oceaner av tid kombinerat med karantänlika förhållanden under pandemin".

Självklart är det positivt att människor söker litterära uttryck för den tid vi befinner oss i, att det skrivs och skickas in mer lyrik, prosa och barnböcker än någonsin förr. Samtidigt tänker jag att fenomenet synliggör andra, större problem. Det största är samhällsklyftorna som pandemin både har förstärkt och tydliggjort. Där finns de som kan arbeta hemifrån, lägga upp sin egen tid, som behöver Netflix-serier och träningspass på Youtube för att fördriva tiden. Och där finns de som arbetar inom vården och hemtjänsten, på Foodora och Volt, inom barn- och äldreomsorg, på skolor, inom kollektivtrafiken, på Apoteas lager, med renhållning och sophämtning, på matvarubutiker och så vidare. För de som säkerställer samhällets grundläggande funktioner finns ingen tid över just nu, inga möjligheter att arbeta hemifrån, har inte funnits på hela året.

För jag förstår ärligt talat inte varifrån dessa oceaner av tid kommer. Jag arbetar själv på en gymnasieskola och har både när- och distansundervisat sedan mars i år. Ren distansundervisning och en kombination av båda innebär mer arbete, större gränslöshet för hur långa och kompakta dagarna blir, längre vägar för att informera, förklara, samarbeta och ge stöd. Jag sitter också i styrelsen för Sveriges Författarförbund. Även där skapar pandemin svårigheter och reella problem som gör arbetsbördan för alla, tjänstemän som förtroendevalda, större än normalt.

Manusboomen till de stora förlagen visar också på något intressant i synen på litteratur och författarskap. Så klart finns det undantag, men i de allra flesta fall är ett manus något man arbetar med länge, som man planerar och bearbetar, ingenting man skriver ihop för att man plötsligt får tid över. Självfallet kan det finnas fantastiska, välskrivna texter i denna manusflod, prosa och lyrik som gör bokåret 2021 mer intressant än någonsin, men fortfarande skaver premissen. Tid över och karantäntråkigt är inte nog för att göra fler människor till författare. Precis som att starka åsikter inte per automatik är nog för att göra fler till politiker, journalister eller för all del samhällsanalytiker, strateger eller sakkunniga.

Samtidigt som obalansen mellan de som har möjlighet att distansera sig och de som inte har det ökar medför pandemin också ett generellt mer introvert förhållningssätt till omvärlden. Det innebär till exempel att människor hellre fördriver sin karantäntid med självförverkligande eller underhållning än med försvar av mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Det är svårt att engagera människor för problem och konflikter utanför den egna hälsan och försörjningen, svårare att få reaktioner på situationen i Belarus än på restriktioner av alkoholservering.

Så, manus strömmar in till förlagen, vissa har tid att fördriva, andra jobbar nästan ihjäl sig, det är lättare att diskutera, argumentera och dela för att tycka till om krogöppet och folksamlingar än om våld, förtryck och attacker mot mötes- och yttrandefrihet. Ändå var väl lite tvärtom vi resonerade när tillvaron vändes upp och ner tidigt i våras – att pandemin kanske åtminstone skulle göra oss mer empatiska, mer medmänskliga och mer medvetna om tillvarons skörhet.