Svenska PEN

2011 landade ett kuvert med vackert handskriven adress och snirkligt sigill på min hallmatta: "Du har föreslagits som ny medlem i Svenska PEN och 14 mars fattade styrelsen beslut om att välja in dig. Vi hoppas att du vill anta medlemskapet." 

Självklart ville jag anta medlemskapet. För det mesta innebär det inte mycket mer än att jag betalar medlemsavgiften varje år, håller mig uppdaterad i aktuella frågor, läser PEN/Opp regelbundet, deltar i aktiviteter när jag kan, berättar och informerar lokalt när jag blivit tillfrågad, är aktiv i fristadsfrågan, skriver debattinlägg då och då. 

Händelserna den senaste tiden, och framför allt de senaste dagarna, har dock på allvar fått mig att inse exakt hur viktigt, hedrande och ansvarsfullt det här medlemskapet är. Hur mycket mer det innebär och representerar än de ganska passiva vardagsrutinerna och insatserna ovan.

Svenska PEN:s uppdrag är att försvara yttrandefriheten. Det är en politiskt obunden ideell förening för författare, journalister, bibliotekarier, förläggare och andra litterärt verksamma. Som medlem ställer man sig bakom PEN:s charter, som lyfter fram vars och ens ansvar att motverka lögner, rasism och hat mellan folkgrupper och samhällsklasser.

Idag ifrågasätts allt oftare konst och kultur som uttrycker samhälls- eller normkritik. Kinas ambassad hotade med "konsekvenser" för politiker som deltog vid utdelningen av Svenska PEN:s pris till Gui Minhai. På ambassadens hemsida lades en text på engelska upp med rubriken (i översättning) "Inget land, inga organisationer eller individer ska förvänta sig att 1,4 miljarder kineser sväljer de bittra frukterna av skador av nationens intressen och Kinas värdighet". I Sölvesborg stoppade kommunen "provokativ menskonst". Athena Farrokhzads sommarprat 2014 anmäldes över 70 gånger till Granskningsnämnden, både för innehållet i sig och för gamla Ebba Grön-låten Beväpna er. 

Att personligen och som en del av organisationen PEN vara med att ta ansvar för rätten att yttra sig fritt, att motverka lögner, rasism och hat är stort. Och fint.

I lördags hände det mig något som egentligen inte alls har med yttrandefrihet att göra, men som ändå väckte många tankar och känslor. Vid lunchtid stoppades jag och visiterades mitt på gatan av en vakt som trodde att jag hade snattat smink på Åhléns. Han grävde igenom träningsväskan med boxhandskar, mittsar och svettiga skor plus en brödpåse från Ronaldos, klappade fickor. Självklart fanns ingenting att hitta, hela tanken på att jag skulle sno smink från en affär där jag varit stamkund i typ 30 år är så absurd att det tog mig en timme att ens fatta vad som hade hänt.

Men när jag äntligen fattat insåg jag två saker: För det första. Efter en säsong med polisens villkorstrappa och många år på fotbolls- och hockeymatcher har jag blivit så van vid visitationer och orimliga antaganden att jag bara okejade, ställde mig som ett x för genomklappning, lät honom gräva runt tills han var nöjd. Mitt på gatan, mitt på dagen. För det andra, och trots det första - vi lever fortfarande i ett samhälle där någon tyckte att den såg en kajalpenna försvinna ner i en väska, men där man kan enas om att den personen hade sett fel och att inget brott har begåtts, inte i ett samhälle där någon tyckte att du skrev, tecknade, gestaltande, menade, tyckte, tänkte, kände något förbjudet som du faktiskt kan frihetsberövas och straffas för. Blir du som författare och försvarare av yttrandefrihet och mänskliga rättigheter oskyldigt visiterad ute på gatan i Sverige så vet du ändå att det inte finns någon koppling mellan ditt engagemang och den händelsen, att alltihop kommer att lösa sig så fort vakten inser att det var fel. Du kommer inte att föras bort, fängslas, försvinna, anklagas för fler och större förseelser, straffas, tystas. Det samhället är verkligen värt att kämpa för, överallt och hela tiden.

Väktaren småskojade och klappade mig på axeln efteråt eftersom alltihop ju som sagt var ett misstag. Jag skojade tillbaka av ren lättnad. Trots att det bara var ett ögonblick och egentligen ingen fara påverkade det ändå. Oroade, irriterade, låg kvar och gnagde efteråt.

Vill man bidra till att försvara yttrandefriheten och motverka lögner, rasism och hat kan man självklart göra det på en massa olika sätt. Samma sak man vill stå upp mot Kinas hot om konsekvenser mot individer, organisationer och politiker. På PEN:s hemsida finns info om hur man kan lämna bidrag och engagera sig där, på tidningarnas debatt- och insändarsidor publiceras varje dag människors tankar och åsikter, man kan söka tillstånd för demonstrationer, twittra, skriva musik eller litteratur, fota, filma eller teckna.

Först kommer kanske ändå medvetenheten om skörheten i det samhällskontrakt som bygger på att vi ska få uttrycka oss, att alla människor är lika mycket värda och att man ska få leva fri från hot och hat. Sedan kommer engagemanget!