Valborg och vemod

Valborg är vemod, har alltid varit för mig. Egentligen tycker jag att de flesta svenska högtider är mer eller mindre vemodiga, att det ingår en sorgsenhet, en känsla av att något snart är över och inte kommer tillbaka, ett stråk av längtan i dem.

Inte julen kanske. Den är för röd och för högljudd. Eller påsken. Men nyår, valborg, midsommar ...De där högtiderna när man går från ett skede till ett annat, ska lämna något gammalt, göra sig redo för något nytt.

I 25 år har jag firat valborg på samma plats, möjligen med några enstaka undantag som jag knappt längre minns. Nässelsoppa vid svärmors stora matsalsbord, motorcykelkortege genom Skänninge, eld på Väderkvarnsbacken. Som mest var vi runt sexton personer. Ibland fler när det tillkom någon extra kompis, flick- eller pojkvän. Hälften vuxna, hälften barn.

I år var sista valborg på det sättet. Svärmor gick bort i höstas, huset håller på att tömmas. Kusinerna är utspridda på olika håll. De äldsta barnen är över trettio och betydligt äldre än jag själv var när jag följde med på valborgsfirande där för första gången, mina egna grabbar, som alltid varit yngst, är 21. Elva personer blev vi den här gången, fick precis plats runt köksbordet om vi trängde ihop oss ordentligt.

Vitsippor i trädgården, en himmel som långsamt mörknar i en sådan där vårblå färg som känns extra mycket i bröstet, eldslågorna som speglar sig i Månsjöns vatten. Lukten av popcorn och spunnet socker, flaggorna som vajar, en manskör som sjunger högt och stramt om att vintern rasat ut bland våra fjällar.

På ett sätt precis som det alltid har varit, även om det är nya familjer med barnvagnar, nya sju-åttaåringar som leker på gräsmattan och bryggorna, nya tonåringar som går omkring med alkoholblanka ögon och vårjackor. Men mest helt annorlunda.

Att veta att något är för sista gången präglar självklart hela upplevelsen. För det mesta vet man ju inte. Man upprepar sina små och stora ritualer, tänker att de kommer att vara för evigt. Insikten om deras ändlighet föder vemodet, och till skillnad från de starka vilda känslorna ger vemodet möjlighet att mer stillsamt minnas, reflektera och bearbeta.

Jag tycker för det mesta om det karga, blåtonade svenska vemodet, men ibland gör det rejält ont.