Det lever!

För drygt tio år sedan kom Haruki Murakamis Vad jag pratar om när jag pratar om löpning. En personlig bok om hans egen långdistanslöpning och hur den formar hans tillvaro och livsfilosofi. Även om jag själv springer eller konditionstränar på annat sätt minst 90 minuter om dagen har jag inte alls samma filosofiska förhållande till det som Murakami. Jag springer för att jag måste. För att jag vill bli trött och svettig, tömma huvudet, känna blodet pumpa, få endorfinlugnet efteråt.

För mig är träning inte en metafor för livet eller en del av den kreativa processen. Bara skönt.

Att följa ett lag och stå på en fullsatt läktare däremot. Det är nästan religion. Åtminstone utifrån en funktionell definition. Det ger livet ordning och mening, är en självklar del av tillvaron. En kollektiv tro, en stark lycka och glädje. Kanske fyller det ett behov av att få vara okritisk, oflexibel och enögd. Kanske ett behov av okomplicerad gemenskap över alla andra gränser. Det är lätt att göra rätt. Bara att lägga undan telefonen, stå upp och sjunga med. Lika lätt att känna glädje och tillfredsställelse. Bara fler gjorda mål än motståndaren.

Förmodligen säger det något om nutidsmänniskan som skulle kunna analyseras och teoretiseras ur många olika perspektiv. Jag väljer verkligen att avstå från det.

Jag väljer att glädjas åt en galet bra höst, gårdagens derbyseger och ett hjärta fullt av hopp. Att se fram emot två avgörande hemmamatcher på plats. Som Muamer Tancovic säger om sm-guldet: Det lever!

Senast det levde så starkt var 2001.