Människor läser fortfarande riktiga böcker på tunnelbanan i London

Människor läser fortfarande riktiga böcker på tunnelbanan i London, säger 18-åringen som precis kommit tillbaka till skolan efter sin första Londonresa.

Och papperstidningar, nickar jag.

Ja. Och papperstidningar!

Hon ser så där underbart självlysande ut som bara en tonåring som upptäckt en liten fin bit av världen kan göra. Lägger till:

Det är SÅ mysigt!

Några dagar senare åker vi till Bok & biblioteksmässan i Göteborg. Går genom spöregnet, fyra genomblöta skrivarelever och jag. Är min andra gång där, är fortfarande kluven. Tycker verkligen om att så många människor från hela Sverige samlas på en plats under flera dagar för att frossa i pappersböcker och författarmöten. Att man påminns om alla små aktörer, alla spännande tankar/idéer/uttryck som kan samlas under bokbegreppet. Att man kan träffa kollegor, branschbekanta och bokintresserade främlingar.

Tycker samtidigt att biblioteken och de utmaningar som biblioteksverksamheten står inför borde få betydligt större utrymme. Och upplever fortfarande att kommersialiseringen av branschen och mässan är ett stort problem. Att böckerna och författarna ska konsumeras, att det ska lockas och lysa och blinka. Att det är matmonopol så att det bara finns ett par överprissatta mackor/sallader att välja på inne i mässhallen. Att det inte finns neutrala ytor att stanna upp och vila på, utan att vuxna människor får sitta på golvet mellan montrarna och äta. Att man tvingas vara på fötter och i rörelse om man inte sätter sig på en stol som tillhör en programpunkt. Att det skriks och ropas, knuffas och trängs.

Tänker hur effektfullt det hade varit med bara en enda stopp- och tystminut för klimatet just på Bokmässan. Eller ännu hellre fem. 

Det spöregnar fortfarande när vi går tillbaka. Och på tåget hem läser de flesta resenärerna i vagnen faktiskt också böcker. "Riktiga böcker."